Hela tiden har jag den känslan, att allting är bra. Jag har inga problem, gör ingenting jag ångrar och jag är aldrig nervös över någonting utan jag vet alltid att allt kommer att gå bra. Livet bara rullar vidare och jag är kvar här i mina rutiner som går så bra, med andra ord kan man säga att jag är tillfredställd. Det är i stunder som den här som får mig att börja tänka. Tar jag saker för givet?

Mina vänner finns alltid här, jag har stöd från mina föräldrar såfort jag behöver det, visst jag kan bli ledsen över saker, men jag vet alltid att efter en liten stund kommer jag att fortsätta le och vara glad. Jag tar det för givet och det är kanske därför det alltid blir så? Blir livet så som man tänkt sig?

Ibland kan jag känna att jag har haft en enorm tur. Varför har jag inga problem? När ska jag börja kämpa? När ska jag börja tycka att livet är skit och att allt är fruktansvärt eller ska allting bara kännas som en dröm? Varje dag måste jag göra någonting, jag måste packa på och klämma in saker i minsta lilla detalj i min kalender för att känna att jag lever. 

Min strävan är att hela tiden bli bättre, ha roligare, vara duktigare och mer driftig och att bli snyggare. Under tiden man kämpar efter framtiden glömmer man av att leva nu. Ribban höjs hela tiden och jag måste göra roligare och roligare saker för att bli nöjd. Innan kunde en rolig sak vara att gå på bio, en kvällsfika med en vän eller en filmkväll. Nu krävs det mycket mer, resor, bra plåtningar, pengar som ska strömma in för att jag ska känna samma lycka som jag kunde göra för en filmkväll för 3 år sedan. 

Även om jag alltid uppskattar en mysig tisdagsfilmkväll med pojkvännen och jag är lycklig den kvällen, så är det inte samma lycka som en filmkväll förr. Får jag problem som jag ska ta mig över känner jag att jag lever. T ex att bara dricka tee en dag, då känner jag att jag lever nästa gång jag äter en vanlig smörgås. Det får mig att vakna upp och njuta av vardagliga saker. 

Det är stunder som den här som man verkligen inser hur bra man har det.